Det var en gång en pojke som växte upp på en liten ö, utkastad långt ute i havsbandet i väster. Ön hette Vinga. Och pojken hette Evert Taube (1890–1976). Han skulle längre fram bli hela Sveriges trubadur, poet och visdiktare, konstnär, artist, romanförfattare, reseberättare, glädjespridare, miljökämpe, och så småningom nationalskald.

Vallarna av sjögräs och tång växte till manshöjd. Trasiga sjömanskistor med kärleksbrev och visböcker, tunnor med vindruvor från Cadiz och Provence, mahognybjälkar från Ecuador och Colombia, damejeanner med bordeauxvin och buteljer med patentkorkar som gömde dofter från Skottland och Jamaica hopades i bränningarna och snärjdes så småningom in i sjögräset och tången. [– – –] Med ögon skarpa som fiskgjusens, med brännande och likväl svala kinder i sjöblöta kläder och med själarna bräddade av dödsförakt kastade vi oss hänsynslöst ut i vrakplundrarens omtyckta värv och släpade i land de mest exotiska saker på Vinga – underbara fynd, en världspoesi av flytande varor!

(Evert Taube, Jag kommer av ett brusand’ hav, 1952, s. 29–30)