År 1920 möttes Evert och Astri i Paris. De slog följe genom Europa, till bland annat San Remo och Florens. Förälskelse hade uppstått och de unga tu förlovade sig på domkyrkotrappan i Florens. Men Astris far, Herman Bergman, var inte nöjd. Han kallade hem sin dotter till Stockholm och kvar i södern fanns nu en övergiven, romantiskt sinnad poet som skrev smäktande, bitterljuva serenader och dikter till sin älskade nordiska sångmö. I fiktionen kallade poeten sin sångmö för Dafne, Afrodite, Rosemarie och fröken Blåklint, men bakom alla dessa namn döljer sig en kvinna av kött och blod: Astri. 

O, det var här på den grusade gången,

under de blommande snår av vanilj,

här, som du log åt den lustiga sången

om en förlorad mantilj!

Men när jag slutade, du likt en Dafne,

flydde bland rosor min spejande blick,

flydde min famn,

ropande, likväl, mitt namn.

(Evert Taube, ”Serendaden i San Remo”, 1923)